Att få typ 1-diabetes i unga år

På midsommarafton när Fredrika var tio år, var hon med sin familj samt med andra kompisfamiljer och skulle fira midsommar. Men för Fredrika och hennes föräldrar blev det istället att åka in till sjukhuset i Västerås. Hon hade då innan varit på kollo i början av sommaren, där hon inte hade haft någon aptit, varit ovanligt törstig och inte haft någon ork i kroppen. Så på midsommarafton när Fredrika var fortsatt trött och matt samt hade gått ner i vikt, förstod Fredrikas pappa, som hade varit med när en kompis blivit diagnostiserad med diabetes, att det måste vara diabetes. Så midsommarfirandet blev istället en knapp veckas sjukhusvistelse med insulin i droppform. 

Efter en vecka på sjukhus blev hon överflyttad till Astrid Lindgrens sjukhus där hon låg i nästan två veckor, innan hon fick komma hem. Det var så klart en omställning för Fredrika med att sticka sig i fingrarna och ta insulin. 

- Ibland när jag skulle ta mitt blodsocker fegade jag ur och tyckte det var jobbigt. Så mina föräldrar och syster fick lära sig sticka sig själva i fingret så att de kunde hjälpa mig när jag inte klarade det själv, fortsätter Fredrika. 

Det blev en hel del stickade, och två år senare fick hon en insulinpump. Det var på den tiden som hjälpmedlen inte var det de är i dag, det vill säga till exempel att de då var en tjockare nål, vilket stundtals kunde vara jobbigt enligt Fredrika. 

Under åren har insulinpumpen gått sönder vid två tillfällen då hon istället har återgått till sprutor. Så i dag använder hon sprutor, vilket hon även gjort under de senaste fem åren. 

 - Jag kan sakna pumpen ibland, det är ändå rätt smidigt när man till exempel är ute och äter eller är på jobbet, men på sommaren är det lättare logistiskt sett med sprutor. 

Hon har även en Libre-sensor hemmaliggande, men som hon ännu inte har börjat använda. 

- Jag tycker inte att det är så jobbigt med sprutor. I dag sticker jag mig cirka fem gånger om dagen. En Libre-sensor skulle underlätta och bespara mina fingrar ganska mycket så jag tänker ändå att jag ska börja använda den i höst. 
 
Fått akut hypoglykemi två gånger 
Under hennes skoltid var det ingen annan som hade diabetes, så hon var helt ensam om sjukdomen och kände sig ibland obekväm i början. Men på första dagen tillbaka i skolan kom en diabetesforskare, som även var en god vän till hennes pappa, till klassen och föreläste samt informerade om sjukdomen och dess innebörd. För Fredrika har det inte varit några direkta problem med sjukdomen, förutom att hon genomgått akut hypoglykemi två gånger. En gång var hemma när hennes föräldrar var hemma och en annan gång när hon var hemma själv. Vid det första tillfället blev det ambulans in till sjukhuset, men endast för uppföljning av blodsockret. Fredrika är annars väldigt nöjd med det bemötandet hon har fått inom vården och av sin läkare.  

År 2006 åkte hon tillsammans med sina föräldrar till USA på en diabeteskonferens i Orlando. Cirka 100 personer från hela världen var där på plats, alla med kopplingar till diabetes, både barn och föräldrar. Hon minns då att de i USA hanterade sin diabetes annorlunda än hon själv och att det ibland nästan blev nitiskt när de mätte sitt blodsocker otroligt frekvent.  

- Jag märkte att varje gång vi skulle äta så var det en lång process för de andra. De skulle räkna kolhydrater innan måltider och jag upplevde att jag tyckte det var lättare än vad de gjorde, berättar Fredrika.

Men samtidigt var det en lärorik resa för henne. 

Sjukdomen påverkar inte hennes liv något nämnvärt
Fredrika har rest en hel del genom åren där allt för det mesta har gått bra. Även när hon skulle åka över till Mississippi i USA och plugga ett år på high school, då hon fick ta med sig en årsförbrukning av hjälpmedel och insulin. I och med att det var mycket dyrare med hjälpmedel och insulin i USA så var det logiskt att ta med sig allt hemifrån Sverige istället. Det är först när hon studerade på Försvarshögskolan som Fredrika träffade en annan person som hade diabetes, annars har hon varit rätt ensam om sin sjukdom och har klarat sig bra genom åren. 

- Jag har aldrig sett det som en traumatisk upplevelse där jag behövde förändra mitt liv helt och hållet, utan det blev bara en övergång till en annan typ av liv. Jag får helt enkelt bara tänka efter mer än andra personer när det gäller exempelvis mat och dryck. 

Sjukdomen påverkar inte hennes liv något nämnvärt, men när hon går ut med sina kompisar och äter middag och dricker vin får hon hålla koll på sitt blodsocker. 

- Jag får vara lite vaksam när jag är ute och se till att jag inte glömmer att ta varken blodsocker eller insulin. Mina vänner är även medvetna om vilka symptom som visar på högt och lågt blodsocker och är bra på att säga till om det skulle vara något.  
 
Medveten om vad hon äter 
För tre veckor sedan, när hon var på sin årliga kontroll hos sin läkare, hade hon ett HbA1c på 52, vilket var bra. Men då tänker hon också på vad hon äter och om hon tränar. 

- Jag märker direkt på mitt blodsocker om jag har slarvat med träning och mat. Jag äter relativt sunt och skulle inte köpa en godispåse eller dylikt, för mig är det är inte värt det. Jag dricker sällan juice, det är bara när jag får för lågt blodsocker. Annars dricker jag ingen saft eller läsk, det finns ju dock väldigt bra light-substitut numera så det gör inget. Ligger jag lågt i blodsocker kan jag ta en bulle om det serveras, annars gör jag det rätt sällan, förklarar Fredrika. 

Hon äter i stort sett rätt normalt och rör på sig en del, där hennes träning går i perioder precis som mycket annat. Hon anser att bra vardagsmotion räcker väldigt långt för att ge stabilare blodsocker, men tränar relativt regelbundet på SATS också.  

- Det gäller att värdesätta saker i livet och leva så som det passar en själv. Ju mer rutiner jag har desto bättre och stabilare blodsocker har jag, avslutar Fredrika. 
 
Text: Ann Fogelberg 
Foto: Privat