Björn Eriksson håller sin diabetes i schack
Björn Eriksson har under ett flertal år levt ett stressigt liv med uppdrag som rikspolischef i 8 år, chef för Interpol i 3 år, chef för Tullverket och andra företag samt varit landshövding i Östergötland under 14 år och haft några kilos övervikt. Stress, lätt övervikt samt ibland ett osunt leverne tror Björn var det som utlöste hans diagnos, typ 2-diabetes.
- Jag tror att jag hade haft sjukdomen under en lång tid i och med att mitt blodsockervärde låg på gränsvärdet, säger Björn.
År 2010 fick Björn Eriksson diagnosen typ 2-diabetes. I och med att Björns pappa fick typ 1-diabetes vid 50-års ålder, så var Björn informerad om sjukdomen och hade alltid en chokladkaka förberedd i anoraken, då hans pappa ofta hamnade i koma. Han minns en gång när det var som värst, då hans pappa hamnade i koma, när hans föräldrar var på väg till en begravning, där hans pappa som tur var hade lyckats att stanna bilen innan. Björns mamma hade då lyckligtvis med sig en chokladkaka som räddade hans pappas liv denna gång också.
Under åren fick hans pappa inga direkta komplikationer, och gick bort vid 79 års ålder.
- Många begriper inte hur allvarlig sjukdomen är. Det är ju inte så att en i familjen har diabetes och de andra är friska. Sjukdomen sätter sin prägel på hela familjen där många människor inte förstår vad diabetes egentligen är, fortsätter Björn.
Utifrån sin egen diagnos, typ 2-diabetes, så tror han att den kom glidande.
- När jag var landshövding så upptäckte läkaren att jag hade ett förhöjt blodsockervärde. Det var väl så att man då satt för mycket stilla och vägde 7-8 kilo mer än i dag.
Så när Björn fick sin diagnos, typ 2-diabetes 2010, frågade hans läkare; ”lever du bra? rör du på dig?” och tillade, ”Du skulle må bra av att plocka bort några kilon”.
Det var då han insåg att han måste ta sin sjukdom på allvar och göra något åt sin situation.
- I och med att jag är en tävlingsmänniska så tänkte jag att nu måste det bli en uppryckning. Så jag började kuta och gå ner i vikt, där jag lyckades ligga på gränsen på mitt blodsockervärde så att jag slapp att använda tabletter.
En halvtimmes promenad gör effekt
I och med att Björn under många år har haft ett aktivt arbetsliv med många ansvarstagande poster så har hans kropp utsatts för stress, oregelbundna tider samt fått för lite motion och sömn. Han har heller inte reflekterat så mycket på vad han har ätit. Så i början tog han det inte på allvar, men började så småningom bli medveten om vad han stoppade i sig samt började röra på sig mer. I dag efter viktnedgång och med ett aktivt träningsschema kollar han sitt blodsocker var fjärde till var sjätte vecka, där han ligger på en jämn blodsockernivå och tar i dag två till tre Metformin om dagen och mår bra. Han är noga med att gå på sina läkarkontroller samt sina besök hos diabetessköterska som har koll på hans blodsockervärde. Han är mer stresstålig och självklart är han fortsatt medveten om vad han stoppar i sig och tar sina dagliga promenader med sin golden retriever.
- Jag ser en tydlig skillnad när jag tar mina promenader och märker direkt om jag inte har tagit min promenad. Om jag tar mitt blodsockerprov innan promenaden och efter promenaden så ser jag en tydlig skillnad, där en måttlig fysisk aktivitet har betydelse, förklarar Björn.
Björn ser att bara en halvtimmes promenad ger effekt hos honom, där han får ett kvitto på att det lönar sig att röra på sig.
- Man får lära sig hur ens kropp fungerar. Alla är vi ju olika.
Björn är i dag mer kostmedveten
När det gäller kosten så är Björn medveten om vad han stoppar i sig. Under somrarna, när han var mycket på familjens sommarställe på Ljusterö, så lärde han sig mycket gällande kosten av sin pappa samt av sin lillasyster som är distriktssköterska.
- Förut när jag var körde bil förbi Nyköpingsbro, stannade jag alltid där och köpte godis och petade i mig till att jag mådde illa. I dag kan det bli en enstaka chokladkaka någon gång ibland. Är jag törstig så dricker jag vatten och är inte lika frestad av att hälla i mig en massa coca cola. Frukt och grönsaker vet jag är bra. Kroppen är inte van att vräka i sig en så kallade onyttiga saker och jag tänker mig för vad jag äter, där all form av ren mat är hälsosammare än sådan med konstiga ingredienser i, berättar Björn.
Han har under årens lopp lärt sig att han ibland får avstå från vissa saker och erkänner dock att han inte alltid kollar på näringsvärdena på produkterna i livsmedelsaffärerna.
- Det är min fru bättre på än mig. Hon har bättre koll på innehåll än vad jag har.
Under de senaste åren lever Björn ett lugnare och stillsammare liv, väl medveten om vad han stoppar i sig och med mer rörelse i vardagen har han tagit det lugnare även på arbetsfronten. När jag frågar honom om han saknar jobbet som rikspolischef svarar han:
- Jag saknar det lite, men jag har gjort så mycket annat.
I dag sitter Björn som ordförande för bland annat Riksidrottsförbundet och Kontantupproret samt i olika styrelser som exempelvis i Folksam och GIH och är krönikör i Östgöta Correspondenten.
- Har du inte hälsan då mår du inget bra. Du bör ha en djup kunskap om din kropp och hur den reagerar och ha ett förtroende för din läkare. Det kostar så lite för att göra dina egna insatser för att hålla sjukdomen under kontroll. Glöm inte moralen, det har inte bara och göra om hur duktig du är utan det har lite med hur förutsättningarna är, förhäv dig inte. Ta det allvarligt, men du behöver inte göra så väldigt mycket för att bättra på dina odds. Vikt är ju av vikt, är du överviktig så kan du ta dig en funderare, vore det inte värt att försöka plocka bort några kilon, det kan göra en enorm stor skillnad. Sköter du dig så kommer du förlänga processen och kanske klara dig undan typ 2-diabetes, avslutar Björn.
Björns tips:
- Försök att regelbundet gå och kolla ditt allmäntillstånd.
- Ta bort fem kilo, om du är överviktig.
- Ha regelbundna rörelser, var eller varannan dag. Ha någon typ av fysisk aktivitet.
- Tro inte att du ska bli svensk mästare i Marathon.
- Ät någorlunda förståndigt.
- Skaffa en blodsockermätare och ha koll på ditt blodsockervärde.
Text och foto: Ann Fogelberg