Cecilia har svårt att acceptera sin diabetes

När Cecilia var tretton år fick hon diagnosen typ 1-diabetes.
- Det var under påsken för åtta år sedan, då jag var törstig, kissade mycket och var trött samt klagade på att jag hade ont i magen, som min mamma misstänkte att det var någonting som inte stod rätt till, säger Cecilia.

Cecilia Byström, 21 år, fick sin diagnos typ 1-diabetes när hon var tretton år.
Med de klassiska symtomen åkte Cecilia och hennes mamma till akuten i Östersund, där det visade sig att Cecilia hade 48 i blodsockervärde och blev inlagd direkt.
- Jag fick dropp och insulin med en gång och fick ligga inne i två veckor och lära mig att ta mina sprutor, fortsätter Cecilia.
Hon tar fortfarande sina sprutor, men har diskuterat med diabetessköterskan om att skaffa pump.
- Men egentligen vill jag inte ha någonting på kroppen. Jag tycker det är nog jobbigt med min diagnos. Jag har fortfarande svårt att acceptera min diabetes.
Så än så länge tar hon sina sprutor och har sin Libre fastsatt på sitt bröst istället.
- Jag har aldrig trivts med min diabetes, så jag vill inte visa att jag har sjukdomen.

”Jag har haft en speciell uppväxt”
Under åren har Cecilia haft svåra blodsockervärden, så hennes diabetessköterska har sagt att det är ok att hon ligger på ett blodsockervärde på 4-13.
- Jag har haft en speciell uppväxt sedan ett års ålder med mycket stress, där jag inte har haft kontakt med min pappa. Men mormor och morfar har varit med mamma och mig hela tiden i alla fall, berättar Cecilia.
Även med sitt jobb som förskolelärare kan det vara lite stressigt.
- Ja, det kan vara lite stressigt ibland. Men det finns fler på jobbet som också har typ 1-diabetes, så det finns lite mer förståelse för sjukdomen på jobbet.
När det gäller kosten så har hon inte ändrat på så mycket.
- Jag har trappat ner på sötsaker och på fett och köper istället mat med mindre fett.
Under åren har hon klarat sig från komplikationer, förutom i vintras, för cirka ett år sedan då hon fick en massa ketoner.
- Jag spydde och spydde. Det bara forsade ur mig då jag blev inlagd på sjukhuset. Men annars har det gått bra.
Med sitt turbulenta liv tycker hon fortfarande att det är jobbigt att visa att hon har diabetes. Hon tycker även att det finns stor okunskap om sjukdomen. Men för några veckor sedan tog hon mod till sig och skickade in ett öppet brev till Östersundsposten, som har uppmärksammats.
- Efter mitt brev och artikel i Östersundsposten så har det känts bättre i alla fall. Så eventuellt så kommer jag kanske kunna acceptera min sjukdom i framtiden, avslutar Cecilia.

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat

Cecilias öppna brev till Östersundsposten. ”Diabetes typ 1 – mitt liv med diabetes i dagens samhälle”.
Påsken 2016, den värsta tiden i mitt liv, jag fick diagnosen diabetes typ 1. Jag hade precis börjat högstadiet då allt förändrades. Jag kände mig inte längre ”vanlig”, att konstant behöva kontrollera mitt blodsocker, behöva väga och räkna allt jag stoppar i min mun. Att ständigt behöva ta en spruta i min mage med insulin varje gång jag äter, dricker eller har högt blodsocker. Måste även ta en i höften/ låret varje kväll för få en bra bas på blodsockret. 

Och inte nog med allt det, känslan att inte känna sig ”vanlig”, att inte känna sig lika som alla andra. Tänka vad alla andra tycker och tänker och det är nog det värsta. 

När jag fick min diabetes kunde jag inte längre koncentrera mig, skolan blev jobbig och jag tappade all koncentration. Blodsockret påverkade mig totalt och jag fick aldrig till ett stabilt blodsockervärde vilket gjorde allt ännu jobbigare. Högt blodsocker ger svårare koncentration och man blir trött och seg, lågt blodsocker gör mig arg, skakig, kallsvettig och ibland kan jag till och med bli okontaktbar. Allt detta går i en ond cirkel, folk började ge mig blickar och allt blir allt jobbigare att hantera. Vissa började ta avstånd medans vissa kom och lekte min kompis för att det tyckte synd om mig.. 
Allt som händer påverkar en, ångest, stress, adrenalin, allt, verkligen allt påverkar ens blodsockernivåer. 

Snart har 10 år gått och jag är lika osäker i detta än i dag. Jag kan inte kontrollera mina blodsockervärden. Och en ganska stor del till att jag har svårt att hantera det är på grund av hur samhället är i dag. Folk har ingen kunskap och skämtar alldeles för mycket om denna sjukdom. Att gå in i en livsmedelsbutik och gå förbi godisavdelningen kan ibland vara väldigt jobbig då man ibland hör folk säga ”jag kommer få diabetes av detta” ”detta är diabetes” och massa annat. Allt det gör mig både arg och ledsen då det absolut inte är mitt fel att jag fått diabetes, jag har verkligen inte fått det för jag ätit för mycket godis eller druckit för mycket dricka. 

Det är inte många som vet vad diabetes är, hur den skapas och vad som händer. Samhället måste få mer kunskap för detta är ingen lek, det är en livshotande sjukdom man får ha livet ut, mer kunskap kan rädda och stärka folks självkänsla och respekt. 

Runt 100 barn har typ 1-diabetes i Jämtland. Mellan 2018 och 2022 har antalet barn som får diabetes innan fem års ålder ökat med 62 procent i Sverige. Men ingen vet varför.
Källa: Östersundsposten.