Den 14 november är det Världsdiabetesdagen

Världsdiabetesdagen instiftades 1991 av International Diabetes Federation (IDF) och Världshälsoorganisationen (WHO), en internationell diabetesdag för att uppmärksamma diabetes, som är en sjukdom som ökar världen över. Att det just är det datumet beror på att den 14 november 1891 föddes Frederick Banting, en av upptäckarna av insulin.
Varje år uppmärksammar olika organisationer och företag Världsdiabetesdagen. Den 14 november anordnas ett nytt och helt unikt virtuellt seminarium på engelska, av vår systerorganisation DRWF, där du som digital besökare kan följa presentationer inom olika diabetesrelaterade ämnen utan kostnad. (https://www.drwf.org.uk/news-and-events/events/united-through-diabetes-2020)

Forskningen gällande diabetes är viktig där vi på Diabetes Wellness Sverige delar ut forskningsanslag till viktig forskning gällande diabetes. Professor och forskargruppsledare Patrik Rorsman har forskat inom diabetes sedan 1979 då han började som student på Histologiska institutionen, i Uppsala. För sitt projekt ”Pathophysiologycaemia risk in insulin-treated diabetes patients:more than the sum of the parts? Typ 1 diabetes” har han tilldelats ett forskningsanslag på 2 miljoner kronor av oss på Diabetes Wellness Sverige.

Varför började du forska?
- Jag hade en avhållen farbror som var hudläkare och forskare och man kunde inte undgå att märka att han tyckte det var spännande. Det berättas att de som hittade Tutankhamons grav först borrade ett litet hål i gravväggen för att kunna titta in. Den som var äldst tittade först och den yngre frågade: Vad ser du? På vilket den äldre svarade: Jag ser underbara ting. Lite grand så är det att vara forskare. 

Kan du berätta mer om projektet?
- Diabetes orsakas av insulinbrist kombinerat med störningar i ett andra hormon: glukagon. Glukagon är kroppens viktigaste blodsockerhöjande hormon. Frisättningen av det är störd vid diabetes. Hos många diabetiker frisätts inte hormonet som det ska när blodsockerhalten sjunker under den normala. Detta är allvarligt och kan leda till att man svimmar - eller faller i koma. I vissa fall kan det till och med leda till döden. Det uppskattas att 10 procent av alla insulinbehandlade diabetiker dör i sviterna av lågt blodsocker. En konsekvens av detta är att patienter inte behandlas så aggressivt som man kanske skulle vilja. Om vi kunde minska risken för lågt blodsocker skulle vi kanske kunna använda insulin bättre och därigenom förhindra diabeteskomplikationer som hjärt- och njursvikt samt blindhet. Vi har åtminstone tre kandidater för hur detta skulle kunna uppnås. 

Vad är målet med projektet?
- Ytterst att åstadkomma bättre och säkrare insulinbehandling av diabetespatienter, t ex genom att kombinera insulinet med ytterligare ett läkemedel som förbättrar glukagonfrisättningen och därigenom återställer kroppens normala försvarsmekanismer mot lågt blodsocker.

Vad har du kommit fram till gällande din tidigare forskning?
- Jag tycker själv att jag bidrog till att formulera den nu allmänt accepterade modellen för hur blodsocker reglerar insulinfrisättningen. Vi identifierade också den molekylära måltavlan för sulfonylureapreparat och kartlagt hur andra läkemedel (som t ex GLP-1 analoger) verkar. Vi har också varit bland de första som studerat de andra cellerna i de langerhanska öarna och föreslagit modeller som förklarar hur frisättningen glukagon och somatostatin regleras. Vidare har vi i samarbete med transplantationskirurger undersökt hur human beta-celler regleras.

Hur tycker du diabetesforskningen har förändrats sedan du började forska inom diabetes?
- När jag började med diabetesforskning var jag i ungdomligt övermod övertygad om att vi skulle lösa ”gåtan” innan år 2000! Så blev det inte som bekant. Dessvärre drivs mycket av forskningen av ”trender”. Den nuvarande trenden är att forskningen ska vara ”hypotesfri” och att man ska kunna göra fantastiska genombrott genom AI (artificiell intelligens). Allt detta är lite grand ”kejsarens nya kläder2. Jag har stark tilltro till hypotesbaserad forskning – gärna baserad på kliniska observationer.   

Inom vilket område av diabetesrelaterad forskning ser du i dag den snabbaste utvecklingen och vad tror du kommer att hända inom de närmaste tio åren?
- Jag vill gärna tro – p g a min egen ”bias” – att vi kommer att se mer fokus på hur de olika cellerna i de langerhanska öarna samspelar. Naturen har haft nästan 100 miljoner år på sig att designa den langerhanska ön och det finns förmodligen en anledning till att de ser ut som de gör. Terapeutiskt utnyttjar vi inte alls de andra cellerna utan all behandling fokuserar på beta-celler och insulin. Det är en missad möjlighet.
Jag tror också att vi kan utnyttja insulin-, glukagon- och somatostatin-producerade celler från humana inducerade stamceller från patienter med ett specifikt problem som ett redskap för att ta reda på de bakomliggande orsakerna. Jag tror detta är en mer realistisk målsättning att använda dem för transplantation. Det senare tror jag fortfarande ligger ganska långt fram in i framtiden. Under alla år som jag har varit aktiv har detta påståtts ske ”snart”. Även om jag är optimist så är det nog visst att vara ”behärskat optimistisk”.

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat

Patrik Rorsman tog sin doktorsexamen vid Uppsala universitet 1986 och arbetade sedan under längre perioder i Bert Sakmanns laboratorium (Nobelpriset 1991), där han lärde sig patch-clamp-tekniken, som har varit en arbetshäst i hans forskning sedan dess. Efter en kort period vid Novo Nordisk i Danmark (1994-97) blev han professor i fysiologi vid Lunds universitet. Han har varit professor i diabetesmedicin vid University of Oxford sedan 2003.
Han tilldelades Minkowski-priset (1996) och Albert Renold-priset (2013) från European Association for the Study of Diabetes och valdes till stipendiat i Royal Society (FRS) 2014.

Läs mer om Patrik Rorsman HÄR