Dr Ingrid Wernstedt-Asterholm har tilldelats ett forskningsanslag på 2 000 000 kronor

Dr Ingrid Wernstedt-Asterholm vid Göteborgs universitet har fått ett forskningsanslag på 2 000 000 kronor av oss på Diabetes Wellness Sverige för sitt projekt ”Collagenous Peptides in the Regulation of Adipose Tissue Remodelling”.

Vårt syfte på stiftelsen Diabetes Wellness Sverige är att öka allmänhetens kunskaper om diabetes och att ge olika typer av stöd till diabetiker i väntan på ett fungerande botemedel samt att stödja forskningen kring diabetes. Project Grant är ett forskningsanslag som delas ut till forskningsprojekt relaterade till både typ 1- och typ 2-diabetes där stiftelsen ser störst förutsättningar för att komma ett steg närmare en lösning kring gåtan diabetes.
Ingrid Wernstedt-Asterholm arbetar i dag på Göteborgs universitet och erhåller 2 000 000 för sitt projekt ”Collagenous Peptides in the Regulation of Adipose Tissue Remodelling”.

Kollagen peptider i regleringen av fettvävnadsremodellering.
- Dysfunktion i fettvävnaden ökar risken för metabola sjukdomar som typ 2-diabetes. Våra preliminära data avslöjar en ny mekanism för reglering av fettvävnadsfunktionalitet. I korthet har vi funnit att makrofager är väsentliga för den kollagenolytiska processen som möjliggör fysiologisk fettcellstillväxt. Dessa makrofager förhindrar ackumulering av fragmenterat kollagen. Våra nya data visar att denna mekanism är försämrad hos överviktiga möss, vilket leder till ökade nivåer av kollagenfragment associerade med kronisk inflammation. Vi visar dessutom att kollagenfragment inte bara är inerta avfallsprodukter utan kan framkalla pro-inflammatoriska effekter i odlade celler. Baserat på dessa fynd föreslår vi att kollagenfragment är aktivt involverade i regleringen av fettvävnadsfunktionalitet. För att testa denna hypotes kommer vi att definiera de biologiska verkningarna av kollagenfragment i odlade fibroblaster, fettceller och makrofager. Parallellt kommer vi att använda masspektrometri för att jämföra kollagenfragmentnivåerna och sammansättningen mellan fettvävnad från möss och människor med eller utan insulinresistens och fetma. Vår förhoppning är att detta projekt leder till utvecklingen av nya strategier för förebyggande och behandling av typ-2-diabetes, och att vi även identifierar nya biomarkörer för fettvävnadsdysfunktion hos människor.

Varför började du forska? 
- Svårt att svara exakt, men det var flera bidragande faktorer tror jag. Jag har så länge jag kan minnas gillat att experimentera, och göra saker på mitt sätt snarare än att upprepa vad andra gjort. Sedan fick jag tidigt ett intresse för djur och natur från min familj. En annan viktig faktor är att jag hade fantastiska lärare i de naturvetenskapliga ämnena under högstadiet och gymnasiet, och min biologilärare uppmuntrade mig att pröva på medicinsk forskning. Under gymnasiet hade jag dessutom turen att få ett sommarforskarstipendium, vilket gav mig inblick i hur livet som forskare kunde se ut. Jag fann att jag attraherades enormt av att teoretiskt kunna tänka ut hur kroppen och cellerna fungerar och därefter, med egna händer, testa dessa idéer experimentellt – och den tanken attraherar mig fortfarande och det har egentligen aldrig funnits något annat jag hellre vill göra. Sedan rullade det på med såväl framgångar som motgångar, och under resans gång har jag haft stöttande handledare och kollegor vilket inte minst är viktigt när forskningen går mindre bra. 
 
Varför valde du att forska inom diabetes?  
- Diabetes är en sjukdom som orsakar stort lidande för de drabbade och deras anhöriga. Därför tycker jag att det är viktigt att finna bättre strategier för att förebygga, behandla och helst bota diabetes. Det finns förstås många sjukdomar utöver diabetes som är värda att beforskas, men under studietiden märkte jag att jag har viss fallenhet för fysiologi, särskilt metabolism (ämnesomsättning) och kanske framför allt för hur processer på olika håll i kroppen samverkar och påverkar huruvida vi blir sjuka eller uppnår optimal funktion (dvs en kropp som klarar av olika sorters påfrestningar utan att bli sjuk). Således tror jag att jag har störst chans att göra skillnad om jag lägger min energi på ett forskningsområde som både intresserar mig och passar min förmåga. 

Kan du berätta mer om projektet? 
- Fetma ökar risken för att drabbas av metabola sjukdomar såsom typ 2-diabetes, men individer med god fettvävsfunktion, oberoende av fettvävens storlek, förblir friska. Våra preliminära data visar en ny mekanism för reglering av fettvävsfunktion. När fettväven ökar i storlek bryts rigida kollagenstrukturer ner för att ge plats åt de växande fettcellerna. Kollagenet fragmenteras genom enzymatisk nedbrytning utanför cellerna, och därefter tas fragmenten upp för fullständig nedbrytning i makrofager. Vi har noterat att det makrofagmedierade kollagenfragmentupptaget är synnerligen välreglerat dvs fragmenten ligger inte kvar någon längre stund i vävnaden utan tags snabbt upp. Denna reglering och makrofagfunktion är dock satt ur spel vid fetma/insulinresistens vilket leder till att kollagenfragment ackumuleras i fettväven. Nu har vi funnit att dessa kollagenfragment inte bara är skräp utan aktivt påverkar olika cellulära processer som till exempel inflammation och celldelning. Det är dessa fynd som vi nu vill fortsätta att studera i mer detalj för att förstå de bakomliggande molekylära mekanismerna.  

Jag skulle också vilja lyfta fram min medarbetare Dr Milica Vujičić vars expertis och gedigna arbete är och har varit ovärderligt för projektet.  

Vad är målet med projektet?  
- Vår förhoppning är att resultat från vår forskning leder till nya strategier för att förebygga eller behandla typ 2-diabetes. Vi hoppas också att vissa typer av kollagenfragment skulle kunna fungera som biomarkörer för att till exempel identifiera individer som löper högre risk för typ 2-diabetes. Dessutom tänker jag mig att den reglermekanism vi funnit är relevant även utanför fettväven t ex vid sårläkning och andra tillstånd där vävnad byggs om. 

Vad har du kommit fram till gällande din tidigare forskning?  
- Att kroppens förmåga till anpassning är extremt stor. Därför blir inte det experimentella utfallet alltid som man tänkt sig, och det är det som ofta kan vara nyckeln till de mest spännande upptäckterna. Det gäller att vara noggrann och observant så att oväntade fynd, även de små, tas till vara. 

Hur tycker du diabetesforskningen har förändrats sedan du började forska inom diabetes? 
- Svårt att säga, men kanske ett större fokus på metod- eller teknikdriven forskning snarare än idédriven forskning. När jag började forska var det relativt nytt med kopplingen mellan kronisk inflammation och metabol sjukdom. Nu är ju det väletablerat samtidigt som vi fått en ännu mer nyanserad bild där inflammation inte alltid är av ondo. Snarare handlar det mer om hur väl inflammationssvaret är reglerat. 

Inom vilket område av diabetesrelaterad forskning ser du i dag den snabbaste utvecklingen och vad tror du kommer att hända inom de närmaste tio åren?  
- Just nu är det mycket av ”single-cell”-analyser av olika slag, ”big data” och spatiala analyser. Jag tänker att den typen av ganska kostsam forskning kommer att fortgå med allt vassare precision, men också att de nya hypoteser som genererats från dessa analyser kommer att behöver testas experimentellt för att se vad verkligen gör skillnad. En stor förhoppning är också att exempelvis nya biomarkörer och genetisk profilering möjliggör mer individbaserad behandling av patienter så att rätt insatser görs vid rätt tid. Dock är mycket svårt att sia om vilken diabetesforskning som i slutändan kommer att gagna patienterna bäst - därför är min förhoppning att forskningen hålls så fri som möjligt.  

Text: Ann Fogelberg
Foto: Josefin Bergenholtz