Men vi tar det från början. Syftet med undersökningen Diabetes Control and Complications Trial (DCCT) på 1990-talet var att en gång för alla visa att en bra kontroll av blodsockret minskade risken för komplikationer. Två grupper typ 1 diabetiker deltog, i den ena var blodsockerterapin intensiv, antingen insulinpump eller minst tre insulininjektioner per dag. I den andra var behandlingen mindre strikt och mer lik den som då var allmänt gällande.
Efter en uppföljningstid på drygt sex år var skillnaden mellan grupperna så tydlig att den oberoende kontrollkommittén bestämde att det inte vore etiskt att fortsätta. Intensivbehandlingen var så mycket effektivare, minskade kraftigt ögon- njur- och nervskador samt hjärt- kärlsjukdom.
DCCT avslutades. Då hade deltagarna i den intensivbehandlade gruppen i medeltal haft ett HbA1c på 55 mmol/mol jämfört med 76 mmol/mol i den andra gruppen. Det är stor en skillnad. Resultatet påverkade synen på behandlingen av insulinbehandlad diabetes i stora delar av världen.
HbA1c är ett mått på den genomsnittliga blodsockernivån de senaste åtta till tio veckorna.
Efter att DCCT avslutades erbjöds samtliga deltagare att fortsätta i den andra studien, EDIC, (Diabetes Interventions and Complications). 96 procent gjorde så och både grupperna började med den mer intensiva behandlingen med flera insulininjektioner per dag eller med insulinpump. Förekomsten av komplikationer registrerades och det forskarna då upptäckte var det som skulle att döpas till metabolt minne.
Eftersom merparten av alla deltagare i EDIC hade mer intensiv behandling fick de relativt snabbt i stort likartade HbA1c-värden. Tio år senare hade den gruppen som från början hade intensivbehandling statistiskt säkerställt färre komplikationer. De hade fortsatt fördel av den tidigare intensiva behandlingen, löd förklaringen.
Risken för hjärt- kärlsjukdom var nästan halverad. Risken för ögonskador mer än 70 procent lägre. Risken för allvarliga njurskador mer än 80 procent lägre.
Slutsatsen blev att strikt blodsockerkontroll redan som tonåring eller ung vuxen är särskilt viktig för att minska risken för komplikationer senare i livet. Att det kan vara svårt att stoppa eller dämpa komplikationer som redan har börjat utvecklas.
Så introducerades begreppet metabolt minne, det blev allmänt spritt, men nu vill forskare från Pittsburgh avskaffa det. Det leder tanken fel, säger de och anför som argument såväl data från de båda undersökningarna DCCT/EDIC och från en egen studie, EDC (Epidemiology of Diabetes Complications).
I EDC har drygt 400 typ 1diabetiker som insjuknade före 17 års-ålder följts i 25 år med fokus på utvecklingen av komplikationer.
”Våra resultat visar att effekterna av ett metabolt minne kan förklaras med den sammanräknade bördan av exponering av höga blodsocker.” skriver forskarna och drar slutsatsen att utvecklingen av kompilationer kan uppstå av antingen en hög exponering av höga blodsockerhalter under en kort tidsperiod eller en lägre exponering under en längre period.
De har använt alla registrerade HbA1c-värden från de tre studierna och med statistiska metoder funnit att den fördel deltagarna i gruppen som behandlades intensivt i den första studien (DCCT) beror på den bättre blodsockerkontroll de hade då. Att de första åren inte är avgörande. Alla tidsperioder är avgörande.
Tidskriften påpekar att den aktuella artikeln och slutsatserna i den inte författats i samarbete med forskarna från DCCT/EDIC-studierna.
Har forskargruppen från Pittsburgh rätt när de vill avfärda begreppet metabolt minne kan två slutsatser dras: Ett - Alla blodsockervärden under alla tidsperioder i en diabetikers liv är betydelsefulla. TVÅ - Forskningsresultat är en färskvara. Nya insikter kullkastar gamla.
Länk till sammanfattning av artikeln i tidskriften Diabetes:
Understanding Metabolic Memory: A Tale of Two Studies
Källa: Diabetesportalen, Tord Ajanki
