Lägre insulindos med rätt mat

Rebecca Eriksson fick vid 17 års ålder sin diagnos, typ 1 diabetes. Trots att hennes mammas särbo hade samma diagnos var det ingen som hade en tanke på att även hon kunde ha typ 1-diabetes. Under tre månader hade hon gått ner 35 kilo i vikt och var törstig hela tiden samt kräktes.

- Jag var jättedålig när jag kom in och fick ligga kvar på sjukhuset i fyra veckor, fortsätter Rebecca.

Hon var då helt orkeslös och fick insulin via dropp i några dagar, till att hon själv hade ork att ta sina sprutor.

- Jag fick hjälp av en diabetesskola som lärde mig allt ifrån grunden.

Hon tyckte att det var jobbigt att debutera i den åldern och skämmit att ta fram en spruta. I början levde hon i en förnekelse att hon hade sjukdomen.

- Jag trodde att jag hade blivit smittad av min mammas särbo när jag hade tagit hans blodsockertest.

Men så var ju inte fallet. Trots att hon inte har någon i släkten som har diabetes så fick hon typ 1-diabetes.

- Jag var först ut.

I dag har två av hennes fyra barn även typ 1-diabetes. Hennes förstfödda dotter, som fick det vid sex års ålder och hennes son som fick diagnosen två veckor innan han skulle fylla två år.

- Och tre veckor innan vårt bröllop, så det var en mycket turbulent tid.

Libre-sensor sedan två år tillbaka
Rebecca tyckte att sjukdomen var mycket påfrestande för henne under hennes tonårstid och kunde ibland strunta i att ta sitt insulin.

- Det var en vikthets i media då man skulle vara så snygg och så ville man ju vara som alla andra, tillägger Rebecca.

Så hon hamnade på intensiven ett flertal gånger. I dag är hon mer medveten om konsekvenserna och slarvar inte med sitt insulin.

- Jag tar måltidsinsulin upp till sex gånger och långtidsverkande en gång per dag.

Hon har funderat på en pump, men tar fortfarande sina sprutor. Sedan två år tillbaka har hon även fått en Libre-sensor, som hon mäter sitt blodsocker på, upp till tretton gånger per dag.

- Det har varit de bästa åren efter min diabetesdebut, Libren har känts som en del av mig och underlättar hela min vardag och så sparar det så mycket tid, istället för att sticka sig.

Under åren har hon inte haft så många komplikationer, förutom att hon har trillat ihop när hon haft för högt blodsockervärde och hamnat på intensiven samt att hon har fått hypotyreos som påverkar sköldkörteln. Under åren som diabetiker har hon ändrat sin kost, så numera utesluter hon snabba kolhydrater till vardags, som vit pasta, vitt ris, vitt bröd, vitt mjöl, saft, läsk, kakor och potatismos som ofta ställer till det för henne.

- Till helgerna kan det dock slinka ner godis eller andra sötsaker, fast då med måtta. Zero-läsk dricker vi ofta då de inte påverkar blodsockret hos oss. Vi blir jätteglada och nästintill jublar varje gång när nya smaker kommer ut på marknaden.

Annars består deras kost av mycket grönsaker, gärna med någon köttbit till.

- Lågkolhydratkost håller mitt blodsocker stabilare. Jag märker även att jag kan minska insulindosen när jag håller mig till rätt mat.

Två av barnen har diabetes
Under hennes fyra graviditeter har hennes diabetes inte varit något hinder. Två av barnen har dock även fått typ 1-diabetes. Hennes dotter Amelia fick det när hon var sex och hennes son Milo när han skulle fylla två år.

- Amelia började kissa i sängen vid sex års ålder efter flera år utan problem. Dock var det nytt med förskolan och allt där runt i kring så vi hade ingen som helst misstanke om att det kunde röra sig om diabetes. Det var vid ett annat tillfälle när vi var på barnmottagningen i ett annat syfte, då de krävde ett urinprov på Amelia, som det uppdagades. Urinprovet visade då att hon hade glukos i urinen och först då kunde vi koppla det till att det plötsliga sängvätandet hade ett samband, förklarar Rebecca.

Som sexåring med diabetes var det tufft även för Amelia. Rebecca tycker dock att de har varit bra i skolan där de har tagit sitt ansvar på ett bra sätt.

- Däremot skulle jag önska att vården skulle vara bättre där de kunde åka ut och informera om sjukdomen i skolorna.

När hennes son, Milo, skulle fylla två år så kunde han somna i sin stol rätt upp och ner vid måltiderna. Och när han sedan började att kissa mycket så började de ana att något inte stod rätt till.

- Men det uppdagades inte förrän vi var på sjukhuset och skulle hälsa på farmor som han erbjöds en kaka som han tackade ”nej” till, vilket jag tyckte var konstigt.

När de tog hans blodsocker visade det på över 33.

- Hela världen rasade då. Det var kaos, vilket blev ett bakslag, som ett trauma. Jag visste ju inte hur det skulle kunna funka när han var så liten, så jag satt vid deras sängar och sov på nätterna för att jag var så himla orolig.

I dag är Amelia tolv och Milo sex år. Amelia har fått flera följdsjukdomar på grund av sin diabetes som hypotyreos, som även Rebecca har, den ovanliga sjukdomen pendred syndrom som har orsakat hennes plötsliga hörselbortfall på höger öra.

- Pendred syndrom har enligt studier kunnat kopplas ihop med hypotyreos och är alltså en följdsjukdom av det. Och hypotyreos är i sin tur en följdsjukdom till oss med diabetes.

Milo har dock ingen följdsjukdom ännu.

Hennes man har varit hennes stötta genom åren. Han har ställt upp och åkt till dagis och skolan när de har ringt därifrån. Tyvärr fick hon inte själv behålla sitt jobb som undersköterska för att hennes arbetsgivare tyckte att dagis ringde för mycket till henne. Så de senaste tre åren har hon fått vara hemma med barnen.

24 timmars jobb
Att leva med diabetes är inte att bara ta en spruta. Det är mycket jobb också.

- Jag tror inte att omvärlden är medveten hur mycket jobb det är. När pumpar går sönder efter tre veckor och man får skicka efter en ny och är utan någon dag, vilket är mycket påfrestande. När pumparna är trasiga och visar felkoder. Att alltid få räkna kolhydrater för att ställa in pumpen rätt, berättar Rebecca.

Ja, oron finns där hela tiden när man är flera i familjen som har diabetes. Så för Rebecca, Amelia och Milo samt de övriga syskonen samt Rebeccas man är det 24 timmars uppmärksamhet. För slarvar man med insulinet kan det få förödande konsekvenser.

- Men samtidigt vill jag inte hindra barnen från att göra saker. Men tyvärr är okunskapen om sjukdomen fortfarande stor, och jag är evigt tacksam för min make, som inte innan visste något om diabetes, som har stöttat mig och familjen. Vår diabetes har stärkt familjen ännu mer, avslutar Rebecca.



Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat