Leenas tuffa resa med diabetes

Leena Graaf har levt med sin diabetes sedan tonåren. Hon tror dock att hon fick sin diabetes tidigare i livet men inte reflekterat över det. I och med att hon var öronbarn redan som liten var hon van att åka ut och in på sjukhuset en gång i månaden då hon ofta fick öroninflammation och var inte medveten om att hon också kunde ha diabetes.
När hon som fjortonåring fick sin diagnos typ 1-diabetes, fick hon ligga inne på sjukhuset i en månad. Hon fick då träna att ta sprutor på en apelsin innan hon fick börja ta sina egna sprutor.
- Jag har alltid tagit mina sprutor själv. Det var ju min sjukdom som jag skulle klara själv, fortsätter Leena
När hon kom tillbaka hem från sjukhuset så var det bara att packa alla sina saker, för hennes föräldrar hade då köpt ett pensionat i byn Hede. Så från tryggheten med kompisar och pojkvän i Huddinge till byn Hede som nybliven diabetiker. Att få diagnosen typ 1-diabetes och behöva börja ett nytt liv i Hede kändes jobbigt för Leena. Det som var positivt var att insulinet gjorde så att hon aldrig mer fick öroninflammation, annars var det tufft att komma till en ny by.
Efter två och ett halvt år var det dags för nästa flytt, Karlshamn. Att slitas upp igen efter att ha skaffat nya vänner, ny pojkvän och ny läkare till att flytta igen var jobbigt för Leena.
- Jag slöt mig in i min sjukdom och förnekade min diabetes. Det tog många år innan jag kunde släppa det, mer än 35 år innan jag hade format mig in i min sjukdom. I dag är jag polare med min diabetes, men det har varit en lång resa. Det är först nu som jag kan lyfta fram min diabetes.

Bytte till pump för fyra år sedan
Leena har i nästan hela sitt liv tagit insulinsprutor, men för fyra år sedan bytte Leena ut sina sprutor till en pump. Det var en pump med slang.
- Jag blev ibland irriterad på slangen och för två år sedan fick jag en sladdlös pump som jag är nöjd med, tillsammans med min sensor på armen, berättar Leena.
Hon är också medveten hur hon ska parera insulinet i fall hon har en infektion i kroppen, är stressad, äter fel, eller vill ta ett glas vin,
- Det sker med automatik för mig. Jag har aldrig slarvat med mitt insulin. Om en diabetiker inte tar sitt insulin så är man riktigt dödssjuk inom loppet av tre dagar. Alltså 72 timmar. Sjukdomen är väldigt nyckfull och tar ibland väldigt konstiga vägar som ingen egentligen kan förklara. Och tar du för mycket insulin, så är det samma sak där, dödssjuk men inom loppet av någon timma dessutom i koma med livet som insats. Så hur vi än gör så gäller det att trixa så allt blir rätt i slutändan. Det är ett pussel.
Under åren har Leena dock fått ett antal komplikationer.
- Mina fötter är trasiga och jag har fotsår som kommer och går. Min syn är nästan borta, jag har cirka 40 procent syn, så jag har blivit av med mitt körkort.
Leena har också blivit bypass-opererad för tre år sedan samt har hjärt- och kärlproblem.
- Jag är tacksam för varje dag som jag kan hålla igång, men det tog tre år att komma tillbaka efter min operation. Jag var överlycklig när jag kunde bädda min säng fyra veckor efter operationen.

Har promenadförbud på grund av sina fotsår
Gällande kosten äter Leena vanlig mat.
- Jag äter det jag vill ha och reglerar insulinet därefter. Jag äter bara mindre portioner och inte onyttig mat sju dagar i veckan, påpekar Leena.
Hon försöker gå korta promenader och har ökat på från 300 meter till 600 meter.
- Jag blir så klart påverkad och orkar inte alltid promenera. Som diabetiker ska du ju egentligen vara aktiv. Men jag har promenadförbud för längre sträckor delvis på grund av min diabetes samt även för min Charcotfot (diabetesartropati), i och med att jag även har neuropati. Jag går heller inte i trappor på grund av mina fotsår. Jag anpassar min vardag efter vad jag orkar.
I och med att hon bor på landet så kommer hon inte i kontakt med så mycket människor i dessa coronatider.
- Jag följer med och storhandlar ibland och väljer mina ytor på affären. Annars är det mest min man som handlar. Jag har inte fått träffa mina föräldrar på två månader, och får heller inte träffa barnbarnen.

Tuff resa genom åren
Leena har haft en tuff resa med sin diabetes och startade ”Den envisa diabetikern” där hon har dokumenterat sin diabetes, och i höstas startade hon ”Diabeteskunskap” där du som diabetiker kan ta del av hennes kunskap om sjukdomen.
- Jag klev ur min egen bubbla och ville bearbeta mig själv. Sedan har ”Diabeteskunskap” vuxit fram genom åren. Jag vill ta upp vardagsbiten för en diabetiker, vad händer när jag är magsjuk, ska på middag, är stressad, har dåligt immunförsvar och så vidare, förklarar Leena.
Leena har också skrivit en bok ”Ensam är stark? Ett liv med diabetes och envishet” som hon gav ut 2018, där hon beskriver sin resa med diabetes och hinder som hon har mött under vägens gång.
Hon kommer att utveckla sin verksamhet ytterligare och hoppas också att hon kan komma ut och föreläsa så småningom.
Men så länge corona råder i världen tar hon istället hand om sig själv i nuläget och hoppas att hon ska få träffa sina föräldrar, barn och barnbarn snart.

Tips till nyblivna diabetiker:
- Våga stå på dig i sjukvården. Ta gärna hjälp av en vän.
- Gå med i relaterade diabetesgrupper där du kan ta lärdom.
- Prata med folk om din sjukdom.
- Lär känna din sjukdom, learning by doing.

Några texter ur hennes bok ”Ensam är stark? Ett liv med diabetes och envishet”:
”När livets dagliga grund lutar på att kolla sitt blodsocker och hålla reda på sprut- och matklockan, samtidigt vara duktig flicka och ta hand om familjen och jobba. Inte känna ro att få sätta sig ner och tycka synd om sig själv, för då är man svag och så kan vi inte ha det. Ta sprutan, kolla sockret, justera och ät rätt, dag ut och dag in 365 dagar per år, 24 timmar om dygnet. Nej nej, bli inte less, Du måste stå upp. Du måste vara stark, inte visa svaghet eller förbannelse över din sjukdom. För gör du det DÅ dör du.”

”Jag visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen. Jag var helt ensam. Jag vägrade ännu koppla på ungarna eller mina föräldrar. Jag kunde inte visa svaghet.
Det fanns troligen bara en väg ut ur detta för min del. Och det var att se Döden i vitögat. Jag minns att jag tänkte att jag får träffa mormor och morfar, farmor och farfar och min gamla goda vän och min rullstolsdoktor. Men ungarna för i helvete Leena! Ungarna!”

”När man får det vi kallar känning så tappar man all koordination och fingrarna lyder inte. Hjärnan är på ett ställe och kroppen på ett annat. Det finns i dag ca 450 000 diabetiker med 450 000 olika former av känning. Vilket även ändrar karaktär genom årens lopp. Jag har gått från fingerlåsning till kli på näsan när värdena sjunker ner till känningsnivå. Detta är ett mycket obehagligt tillstånd att befinna sig i.”

Läs mer om Leena HÄR:
http://denenvisadiabetikern.se/
https://www.diabeteskunskap.se/

Du kan beställa Leenas bok HÄR:

Läs mer om neuropati HÄR

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat