Marcus tilldelades 200 000 kronor i forskningsanslag

Stiftelsen söker aktivt efter de projekt som verkar ha störst förutsättningar för att utveckla förbättrade behandlingsmetoder eller komma ett steg närmare ett fungerande botemedel. Den rådgivande kommittén utvärderar inkommande ansökningar och ger sin rekommendation till styrelsen för beslut. En av de som mottog forskningsanslaget på 200 000 kronor nu senast var Marcus Lundberg vid Uppsala universitet, för sitt projekt ”Examining acinar tissue of type 1 diabetes pancreata to elucidate the etiology of the disease”.

Berätta om ditt forskningsprojekt som fått anslag av Diabetes Wellness SverigeTyp 1-Diabetes (T1D) är en sjukdom där huvudsymptomen uppkommer på grund av en förlust av insulin-producerande beta-celler. Orsaken till förlusten av beta-celler är dock okänd. Beta-cellerna återfinns i cellkluster (s.k. langerhanska öar) utspridda i bukspottskörteln. Huvuddelen av bukspottskörtelns volym består dock av exokrin vävnad, vars funktion är att producera och utsöndra matspjälkningsenzymer ut till tunntarmen. Eftersom volymen samt funktionen av den exokrina vävnaden minskar vid T1D, har sjukdomen nyligen blivit erkänd som en sjukdom där hela bukspottskörteln är drabbad. Trots detta är väldigt lite känt kring den exokrina vävnadens utseende (histologi) samt cellfysiologi.

Genom att karakterisera exokrin vävnad och associerade förändringar i langerhanska öar vid T1D, kan viktiga ledtrådar till sjukdomens orsak upptäckas. I detta projekt kommer avancerade molekylära metoder användas till att undersöka utseendet samt cellfysiologin i sällsynta prover från bukspottskörteln. Hypotesen är att exokrin vävnad i T1D-bukspottskörtlar har ett förändrat mönster i utseende och cellfysiologi, särskilt i närheten av langerhanska öar.”

​Varför började du forska?
Jag har alltid fascinerats av de mål man kan nå med hjälp av forskning. Dessutom har jag alltid upplevt en stor inre tillfredsställelse när pusselbitar faller på plats som vida överstiger tillfredsställelsen av att ha rätt i något.Om ny kunskap erhålls genom att tillämpa vetenskaplig metodik så har man enligt mig det perfekta receptet till intellektuell stimulering.
​
Varför valde du att forska inom diabetes?
När jag var 17 år började jag under en period gå ner i vikt, dricka mycket vätska, och kissa mycket. Det visade sig så småningom att jag hade typ 1 diabetes som jag visste väldigt lite om dessförinnan. För mig var det omtumlande att drabbas av en kronisk sjukdom med risk för allvarliga komplikationer. Jag önskade att typ 1 diabetes inte fanns och att ingen mer skulle drabbas av sjukdomen. Jag kände mig väldigt motiverad till att söka efter ett botemedel, och denna motivation driver mig än idag. Genom forskning kan vi utröna orsaken till sjukdomen, och därmed få förutsättningarna för att konstruera ett botemedel.
​
Vad är målet med projektet?
Det finns enorma mängder litteratur kring orsaken till typ 1 diabetes som ackumulerats genom decennier av forskning. Trots detta har vi inget bot mot sjukdomen, och vet i själva verket inte ens vad som leder till att de insulin-producerande beta-cellerna försvinner hos dem med typ 1 diabetes. En av de främsta orsakerna till detta är att organet som innehåller beta-cellerna, d.v.s. bukspottskörteln, är väldigt svårtillgängligt för att studera. Genom en verksamhet I Uppsala för ö-cellstransplantation,The Nordic Network for Clinical Islet Transplantation, kan bukspottskörtlar från donatorer med bl.a. typ 1 diabetes studeras.

Vi har därmed möjligheten att studera de langerhanska öarna i bukspottskörteln, som hos icke-diabetiker innehåller beta-cellerna. Huvudsymptomen vid typ 1 diabetes uppkommer genom att dessa celler försvinner. Dock består ca 95-98 % av bukspottskörteln av exokrin vävnad vars funktion är att utsöndra matspjälkningsenzymer till tarmen. Denna vävnad är dåligt studerad vid typ 1 diabetes, men man vet att det finns en generell minskning i storlek och funktion i vävnaden. Målet med den nuvarande studien är att använda avancerade molekylär-patologiska metoder för att beskriva den exokrina vävnaden hos dem med typ 1 diabetes. Men vi kommer även att noggrant karakterisera de langerhanska öarna.

Man kan se det lite som att vi noggrant vill beskriva brottsplatsen där de insulin-producerande cellerna försvunnit. Detta utan förutfattade uppfattningar om hur brottet har gått till, och där samtliga som kan ha varit involverade eller kan veta något ska förhöras.

Text: Ann Fogelberg
Foto: DWS