Med ny bukspottkörtel och ny njure lever Camilla i dag utan diabetes

Camilla Kronkvist, 40 år, fick diagnosen typ 1-diabetes när hon var 16 år. Med symtom under ett halvårs tid som att hon drack oerhörda mängder, var trött till att mensen försvann.
- En kompis sa då till mig att jag hade alla symtom för att det var diabetes, fortsätter Camilla.
Hon gick då till skolsköterskan för att ta ett blodsockerprov, men mätaren fungerade inte, så hon fick lämna ett urinprov istället. Sköterskan såg på hennes urinprov att hon hade alldeles för mycket socker och skickade henne till sjukhuset där hon blev inlagd i tio dagar.
- De ville lägga in mig på barnavdelningen, men jag tyckte att jag var vuxen, så jag tjatade till mig att hamna på vuxenavdelningen och hamnade i en sexmannasal med fem äldre damer. Jag ångrade mig snabbt att jag hade tackat nej till barnavdelningen.
Att börja ta sprutor blev en stor omställning för henne då hon tyckte det var läskigt med nålar. År 2003 fick hon sin första pump.
- Jag hade svajigt blodsocker innan, men när jag fick min pump började allt hamna rätt. Äntligen låg jag normalt.

Laserbehandling av ögonen Som 16-åring, med första året på gymnasiet, var det en känslig period för Camilla. Hon kunde inte haka på när kompisarna drog på bio med koll på mat och insulin som diabetiker.
- Jag slöt mig istället, för jag tyckte inte att jag passade in, berättar Camilla.
Valet att läsa till kock på gymnasiet, visade sig inte vara så enkelt då blodsockret sjönk varje gång de jobbade i köket, vilket berodde delvis på stress, därför valde hon istället inriktning servitris.
År 2004 märkte hon att hon började se dåligt och hade svårt att se på TV.
- Jag hade tidigare inte fått någon information om vilka komplikationer som jag kunde få av min diabetes, men det visade sig då att jag hade blödningar i ögonen och fick laserbehandlingar på båda ögonen.
I dag har hon glasögon och synbortfall på båda ögonen efter laserbehandlingarna.
I vanliga fall går hon på ettårskontroll, men nu har hon inte varit hos ögonläkaren på två och halvt år, på grund av förseningar under pandemin.

Komplikationer med bland annat njurar och fötter År 2005 fick Camilla sitt första barn och 2008 var hon gravid igen.
- Jag gick upp 10 kilo på 6 veckor, totalt 30 kilo. Jag var så svullen på grund av att mina njurar inte orkade, meddelar Camilla.
Hon fick i omgångar ligga inlagd på sjukhuset och i vecka 34 var de tvungna att plocka ut barnet.
- Jag hade då gått på regelbundna kontroller på grund av njurpåverkan. Vi hade stora problem och provade allt möjligt, men inget hjälpte.
År 2011 började hon med PD (påsdialys) och under vissa perioder hade de ambulansen hemma hos sig tre till fyra gånger i veckan då hon inte vaknade av sina larm på morgnarna.
- Jag var bara trött, det är det främsta symtomet vid njursvikt, konstant trötthet som inte blir bättre oavsett hur mycket du sover. Då det var hennes diabetes som påverkade njurarna, så var det bästa alternativet en dubbel transplantation, där man får både njure och bukspottkörtel. För att bli godkänd för en transplantation så måste man genomgå flertalet tester för att på så sätt veta att kroppen klarar av en sådan stor operation.
Med komplikationer i fötterna och tre operationer i ena foten, med frakturer som inte läkte samt bisköldkörtlar som var påverkade och var tvungna att delvis tas bort, med efterföljande infektioner, var det inte aktuellt med transplantation. Hon fick också problem med hjärtat. Efter tre bukhinneinflammationer, fick hon insatt en CDK (central dialys kateter) istället för att på så sätt kunna komma upp på transplantationslistan igen.

Transplantation av bukspottkörtel och njure I oktober 2014 ringde de från Sahlgrenska i Göteborg och frågade hur hon mådde och sa att de hade organ som skulle kunna passa henne. Hon packade väskan, ringde efter en sjuktransport till Sahlgrenska och med sig hade hon sin bästa vän.
- Jag kom in vid fem sex på morgonen och rullades in på operation klockan sex på kvällen. Sex timmar senare var jag färdigopererad. Och dagen efter stod jag upp på benen och fick komma hem redan efter en vecka, förklarar Camilla.
- Jag har aldrig haft problem med min nya bukspottkörtel eller min nya njure. Det är fantastiskt skönt. Men jag har fortfarande problem med ögonen. Sviterna som jag fick av min diabetes är fortfarande kvar och kommer aldrig att gå tillbaka. Och jag är mer utsatt i och med att jag har ett lägre immunförsvar. I dag kan jag själv välja, i stort sett, vad jag vill äta. Behöver inte ha dåligt samvete om jag väljer att äta en bit tårta när jag går på kalas.

Normalt blodsockervärde utan insulin
Ett och ett halvt år efter transplantationen började hon läsa på KomVux för att få upp sina betyg och därefter vidare till medicinsk sekreterare inom vården och är i dag medicinsk sekreterare på Kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Lund. Hon åker tåg till jobbet varje dag, har tagit tre sprutor och har inte fått corona.
I dag är hon pigg och mår bra, lämnar prover var fjärde månad och medicinerar 10 tabletter om dagen i dag, mot tidigare 32, bland annat två immunsänkande mediciner och låg dos kortison. Hennes blodsocker ligger i dag på en normal nivå, utan insulin, tack vare en frisk bukspottkörtel, och njuren fungerar bra tillsammans med de andra två som är kvar i kroppen.
- Men Gud var vi har fått kämpa. Min man sa härom veckan; ”Det är först nu som jag förstår hur dålig du var”. Varje år firar jag och min vän transplantationsdagen den 25 oktober 2014. Nu får jag leva ett fullt liv, tack vare att någon valde att donera sina organ, avslutar Camilla.

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat