Medlet som bromsar processen mot typ 1-diabetes

Simponi (golinumab) är en så kallad TNF-hämmare. TNF är ett signalämne med en central funktion i kroppens immunsystem. TNF aktiveras och bekämpar olika inflammationer. Men vid flera olika autoimmuna sjukdomar, exempelvis typ 1-diabetes, säger den förhärskande teorin att immunsystemet av någon anledning har felaktigt aktiverats och angriper friska kroppsegna celler eller vävnader.

Smekmånaden
Den första tiden med typ 1-diabetes, den så kallade smekmånaden, är för många patienter ganska lindrig med måttliga svängningar i blodsockret. Orsaken är att det fortfarande finns en liten kroppsegen insulinproduktion kvar. Den svarar med att utsöndra insulin men bara vid behov, det vill säga när blodsockret stiger. Den kvarvarande insulinproduktionen blir ett utjämnande stöd till det injicerade insulinet.
Hos merparten av patienterna förstörs med tiden också de cellerna av det pågående autoimmuna angreppet vilket blir slutet på smekmånaden.
Diabetesprofessionen är överens om att den lilla egna insulinproduktionen är mycket värdefull.
Det går att ta reda på hur mycket kroppseget insulin en individ har kvar genom att mäta halten av C-peptid. C-peptid produceras och utsöndras tillsammans med insulinet och går att spåra i blodet med ett enkelt blodprov. Ju högre halt av C-peptid, desto större egen insulinproduktion.
Det insulin som finns i sprutan eller pumpen har inget C-peptid.

52 veckors behandling
Det är bakgrunden till den studie som forskare vid University of Florida Diabetes Institute publicerat i New England Journal of Medicine, en av världens mest prestigefyllda tidskrifter.
De 84 deltagarna i åldrarna sex till 21 år och samtliga nyinsjuknade i typ 1-diabetes (mindre än hundra dagar) delades slumpmässigt in i två grupper. 56 av dem behandlades dagligen med TNF-hämmaren Simponi. De övriga 28 fick placebo, det vill säga en overksam behandling.
Innan den 52 veckor långa behandlingen inleddes mättes halten av C-peptid hos var och en av deltagarna.
Främst ville forskarna jämföra de båda grupperna. Skulle den successiva nedgången av C-peptid fortlöpa på ett liknande sätt i båda grupperna eller skulle behandlingen med Simponi, som man hoppades, bromsa förloppet?
Andra frågeställningar var om behovet av mängden injicerat insulin skilde sig åt liksom antalet djupa blodsockerfall. Även den allmänna blodsockerkontrollen mätt som HbA1c (långtidsvärdet för blodsocker) följdes.

Bättre bevarad behandling
När den årslånga behandlingen avslutades skilde sig statistiskt säkerställt grupperna åt. Den som hade fått Simponi hade en säkerställd högre C-peptidnivå, det vill säga en större egen insulinproduktion bevarad.
Blodsockernivåerna, HbA1c, skilde sig inte åt mellan grupperna. Detta förklarar forskargruppen med att alla i studien fick den bästa möjliga behandling.
Däremot var behovet av injicerat insulin lägre i Simponi-gruppen. Antalet insulinkänningar var ungefär desamma i båda grupperna.
”Bland barn och unga vuxna med nydiagnostiserad typ 1-diabetes resulterade Simponi-behandlingen i en bättre egen insulinproduktion och lägre behov av injicerat insulin”, sammanfattar forskarna undersökningen.
De fortsätter nu och ska försöka komma in ännu tidigare i sjukdomsprocessen mot typ 1-diabetes med Simponi-behandling och även att kombinera den med andra immunterapier.
Parallellt med detta följer forskarna fortsatt deltagarna för att undersöka hur länge den ettåriga-behandlingen har kvar sin effekt.

Källa: Diabetesportalen/Tord Ajanki
Foto: simponi.com

Länk till en sammanfattning av studien i tidskriften New England Journal of Medicine
Golimumab and Beta-Cell Function in Youth with New-Onset Type 1 Diabetes