Rapport från EPITA 2020

Inbäddat i Tyrol-regionen i Österrike i bergen ovanför Innsbruck ligger Igls, platsen för det 10:e årsmötet för European Pancreas and Islet Transplantation Association (EPITA)-konferensen. På plats på denna tre dagars-konferens fanns Eleanor Kennedy från vår systerorganisation DRWF.

EPITA-konferensen är en av det bästa gällande forskningen av bukspottkörteln och öcelltransplantation. Forskare samt några av världens viktigaste opinionsledare från hela Europa och övriga världen talade under ett flertal konferenser om betaceller från stamceller - vägen till kliniken.

Den första sessionen fokuserade på exakt hur vi ska få livskraftiga stamceller - antingen från embryonala stamceller eller från inducerade pluripotenta stamceller(iPS) - till vardagsbehandling.  Den viktigaste frågan att ta itu med är vad exakt som kommer att utgöra slutprodukten av denna forskning? Är det bara betacellen eftersom det här är den mycket specifika celltyp som förstörs i typ 1-diabetes? Eller är det ett tätare kluster av celler som liknar de kluster av celler där betaceller bor i friska bukspottkörtelöar?

Den komplexa 3D-arkitekturen på Langerhanska öar har länge varit intressant av forskare tack vare de veckade interaktionerna mellan de olika celltyperna som finns och de hormoner som signalerar runt ön, kodat samtal som vi fortfarande kämpar för att förstå fullt ut. Fokus tycks gradvis flytta sig från enbart en glukos-responsiv betacellsberedning till ett mer holistiskt, öbaserat tillvägagångssätt med elegant forskning som visar vikten av betacellsinteraktioner med en av de andra typerna av öcellerna, nämligen alfacellen som utsöndrar ett annat viktigt hormon, glukagon.

I data från Genève visas hur 80 procent av betacellerna är i kontakt med alfaceller och hur dessa celler utsöndrar mer insulin än betacellerna som inte är i direkt kontakt med en alfacell.
Men detta är bara en del av problemet!
Om vi ​​kan generera betaceller och generera alfaceller, hur kan vi få dem att hålla sig ihop igen när de återinförs i öliknande strukturer? Vad är den mest effektiva extracellulära matrisen för att underlätta detta? Säkerhet, effektivitet, kraftfullhet och kostnadseffektivitet är nyckelorden och det diskuteras mycket om vad som är den bästa matrisen att använda.

Därifrån går vi vidare på uppdelningen av denna process och de kliniska översättningsaspekterna. Dr Jon Odorico från Madison, Wisconsin beskriver de fyra stora riskerna i denna översättningsprocess - teratombildning, onkogenicitet, immunogenicitet och infektion. Det är viktigt att karakterisera startcellinjen eller linjerna och cellprodukten för att mäta och minimera teratom och onkogen risk med målet att inte bara visa att det inte finns någon risk utan att veta alla riskfaktorer till att börja med.

Och naturligtvis finns det en hel del prekliniska tester av sådana celler som måste göras innan säkerhetsfrågor kan tas upp och klargörs. Det finns ett antal biokemiska analyser som glukosstimulerad insulinsekretion och syreförbrukningshastigheter som används som markörer för transplantatfunktion. Transplantationsplatsen måste också definieras men, som rapporterats av ötransplantationsgruppen från Lille i Frankrike, använder deras kliniska program cirka 2,7 transplantat per mottagare som hamnar hemma att det inte finns tillräckliga öar tillgängliga från givarkällor för att säkerställa att alla som är berättigad till en ötransplantation kan få en.

Första dagen avslutades med två väldigt olika presentationer från två mycket stora namn - professorer Bart Roep och Patrik Rorsman - som pratade om att bota diabetes utan behov av betacellsersättning och hur betacellen frisätter insulin hos friska personer och hos de med typ 2-diabetes.

Hela dagen upprepades det flera gånger att stamceller kanske inte är svaret på egen hand. Detta kommer att behöva input från immunologer och cellbiologer, från kirurger och diabetologer och från kliniker och grundforskare. Och många flera intressanta föreläsningar hölls under resterande dagarna på EPITA 2020.