Rapport från EPITA 2021

European Pancreas and Islet Transplantation Association (EPITA)-konferensen är en av de bästa konferenser gällande forskningen av bukspottkörteln och öcelltransplantation. Vanligtvis lyssnar man på forskare samt några av världens viktigaste opinionsledare från hela Europa och övriga världen på plats, men i år fanns de istället online för att rapportera om forskningen. Här följer en rapport av årets EPITA av Eleanor Kennedy från vår systerorganisation DRWF.

På grund av Covid-19 blev det 11: e EPITA-symposiet och den 40:e AIDPIT-workshopen är en helt annan i år där allt har skett online. Men vetenskapen och medicinen, vården och passionen har gått framåt. Den första dagen av min köksbordskonferens gav världens ledande röster påminnelser om hur långt vi kommit gällande ö- och bukspottkörteltransplantation. Den första delen av första dagen omfattade marginalgivare och professor Eelco de Koning från Leiden University Medical Center som gav en utmärkt presentation om att utöka donatorpoolen med DCD (donation efter cirkulationsdöd). I många länder ökar andelen DCD - mer än 50 % av organdonationerna i Nederländerna och 40 % av alla donationer med flera organ i Storbritannien. Retrospektiv analys vid hans medicinska centrum som jämför DCD med DBD (donation efter hjärndöd) visade en signifikant minskning av öutbytet från DCD men under två dagars odling var minskningen i antalet öar som lyckades skördas liknande, vilket indikerar att DCD-öarna var inte mer bräckliga, där kliniska resultat visar att deras funktionalitet både in vitro och in vivo är lika. DCD-donationer är vanligtvis klass III (kontrollerad DCD när hjärtstillestånd följer planerad tillbakadragande av livsuppehållande behandlingar) men professor de Koning berörde de mindre omtalade klass V-donationerna från dem som har valt dödshjälp. Det finns ett ökande antal av dessa i Nederländerna, där dödshjälp är lagligt – 10 % av bukspottkörteln de får för ötransplantationer är klass V. Öarna från dessa givare jämförde ganska gynnsamt med DBD-öar i en analys, men med ett lägre insulin sekretorisk kapacitet in vitro.

I sitt föredrag om det framtida landskapet av betacellbaserade terapier för typ 1-diabetes gav professor Olle Korsgren från Uppsala universitet, en mottagare av många bidrag från vår systerorganisation i Sverige, först en rundtur genom historien om ötransplantation och påminde om oss att det har gjorts en lång resa från landmärkepublikationen om diabetiska råttor 1973 av avlidne doktor Paul Lacey till där vi är i dag. En tankeväckande punkt som han tog upp är att flera transplantationer hindrar klinisk utvärdering och forskning om vad ett bra ötransplantat består av. Han hoppas att vi i framtiden kan hitta ett sätt att göra en ötransplantation som kan gå hand i hand med en mer robust inlärningsprocess. Han täckte ett brett spektrum av framtida förutsägelser, från behovet av att utveckla en helt ny teknik för så kallad sammanhängande inkapsling till intramuskulära transplantat som en alternativ plats. Professor Korsgren tror att vi en dag kommer att se intramuskulär transplantation av fria celler i kombination med systemisk immunsuppression för att kontrollera immunsvaret. Försök har inletts inom detta område och ytterligare förväntas. Under de närmaste fem till sex åren förutspår han att vi kommer att se försök med denna sammanhängande inkapslingsteknik utan behov av systemisk immunsuppression och avslutade med ett relevant citat från Nelson Mandela - "det verkar alltid omöjligt förrän det är klart".
 
Akademisk klinisk kollegan Sivesh Kathir Kamarajah presenterade en undersökning som genomfördes mellan maj och juli 2020 i 16 länder som visade att 43 % av centren hade stängt av sina transplantationsprogram och anförde skäl som brist på intensivvårdsavdelningar och personal. Av de som förblev öppna såg många en signifikant minskning av både remisser och organhämtningar. Han drog slutsatsen att det har varit en hög variation i tillgängligheten av bukspottkörteltransplantationer mitt i denna pågående hälsokris.

Ann Ogbemudia från Nuffield Centre of Surgical Sciences vid University of Oxford diskuterade sitt centrums erfarenhet av att stoppa sitt program i mars förra året och att starta om. Med ett planerat och försiktigt tillvägagångssätt, avslutade hon, är det bättre att fortsätta arbeta eftersom det är mycket svårare att starta om ett program än att stoppa det. Genom att implementera nya protokoll har de hittat ett sätt att fortsätta under den andra vågen.

Slutligen tog Cyril Landstra från Leiden University Medical Center upp effekterna av lockdown på dem som har fått betacellsersättningsterapi. I en studie som de nyligen genomförde fann de att transplantationspatienter visade striktare beteenden än patienter med typ 1-diabetes - till exempel lämnade 46 % inte sina hem alls, vilket var tre gånger högre än patienter med typ 1-diabetes. Med andra faktorer, som mindre träning, försämrad glykemisk kontroll och mer rädsla för infektion, var slutsatsen att lockdown har haft en betydande inverkan på patienter med betacellstransplantation och att den är högre än de med typ 1-diabetes.

Dessa faktorer kan sätta dessa patienter i en ännu högre risk för allvarlig Covid-19, med fetma och dålig glykemisk kontroll, som båda är riskfaktorer. Men medvetenheten om att det händer kan få kliniker att ge mer stöd på plats via telemedicin.

Läs mer om Olle Korsgren HÄR.